Blödningar – vanlig anledning till provtagning

Vid skrapning tas ett prov från livmoderns slemhinna med hjälp av ett litet instrument. Oftast görs undersökningen för att hitta orsakerna till varför man blöder mellan menstruationerna eller efter klimakteriet. Sådana blödningar kan bero på att hormonerna är i obalans, till exempel före klimakteriet eller om man har hoppat över någon ägglossning, och är inte farliga. Blödningen kan också orsakas av någon förändring inne i livmodern, som en ofarlig slemhinnepolyp eller en muskelknuta. En skrapning kan också behöva göras för att undersöka om man har livmodercancer.

En skrapning kan man också få genomgå som en behandling, till exempel vid ett missfall.
Gynekologisk skrapning som behandling

Miniskrapning eller vanlig skrapning
Det finns två olika sorters skrapningar, miniskrapning och vanlig skrapning. En miniskrapning är ett mindre och enklare ingrepp som kan göras på alla gynekologiska mottagningar, och därför väljs detta ofta i första hand.

Ytligt lager av slemhinna skrapas ut

Vid en miniskrapning används ett mycket tunt instrument, ett litet rör, som förs in genom livmoderhalsen. Man behöver inte någon bedövning. Små remsor av livmoderslemhinna sugs ut genom röret och skickas sedan för mikroskopisk analys. Man kan känna ett kortvarigt obehag just då slemhinnan sugs ut. Ibland kan livmoderhalsen vara så trång att detta inte går och då får man i stället en remiss för att göra en vanlig skrapning.

En vanlig skrapning utförs oftast på en operationsavdelning. Man får lokalbedövning eller blir sövd under undersökningen. Vid lokalbedövning sprutas bedövningsmedel in i livmoderhalsen via slidan.

Eftersom livmoderhalsen är mycket trång, i allmänhet bara någon millimeter vid, måste den försiktigt vidgas tills den blir 5-10 millimeter i diameter. Därefter förs en liten skrapa, en så kallad kyrett, in via slidan och vidare genom livmoderhalsen. Ett ytligt lager av livmoderns slemhinna kan skrapas ut. Provet skickas sedan för mikroskopisk undersökning.

Både en miniskrapning och en vanlig skrapning tar omkring fem minuter.

Förberedelser
Inför narkos får man inte äta efter midnatt men eventuellt dricka klara drycker fram till några timmar före ingreppet. Om magen är tom minskar risken för att man kräks då man sövs.

Lätta mensliknande smärtor efteråt

Efter ingreppet kan man i ett par timmar känna en lättare smärta av samma typ som mensvärk. Inför en vanlig skrapning får man i allmänhet smärtstillande medicin redan innan ingreppet för att slippa så mycket obehag som möjligt.

Ta det lugnt efter ingreppet

Efter en miniskrapning kan det blöda lite, men man behöver inte avstå från sitt arbete.

Sjukskrivning brukar inte behövas efter en vanlig skrapning, men på själva dagen för ingreppet kan man inte räkna med att arbeta. Man kan blöda under ett par dagar till någon vecka efter operationen, men blödningen är sällan riklig.

Så länge man blöder ska man avstå från samlag, bad och hård fysisk träning.

,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,
,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,, 

Sjukdomstecken

Livmoderhalscancer ger i tidiga stadier få eller inga symtom. Små blödningar mellan menstruationerna kan förekomma, liksom blödning och ibland smärta under samlag eller när man krystar på toaletten. Blodblandad flytning kan också vara tecken på livmoderhalscancer.

(Upp)

Undersökningar

Om undersökningen visar att det handlar om livmoderhalscancer behövs en större gynekologisk undersökning under narkos som går ut på att ta reda på hur utbredd cancern är. Ofta ingår en undersökning av urinblåsan med så kallad cystoskopi, då blåsans inre studeras med hjälp av ett rörformat instrument. Man brukar också göra röntgenundersökningar av lungorna och ibland av buken och lilla bäckenet med så kallad magnetkamera.

Olika stadier av livmoderhalscancer

De olika stadierna av sjukdomen är indelade efter hur långt sjukdomen har hunnit utvecklas.

• Stadium IA: tumören kan endast upptäckas i mikroskop.
• Stadium IB: tumören är större än i stadium IA eller kan ses med blotta ögat.
• Stadium II: tumören har spridit sig till övre delen av slidan eller ut i omgivande vävnad utanför livmodern.
• Stadium III: tumören har spridit sig till bäckenväggarna eller till nedre delen av slidan.
• Stadium IV: tumören har spridit sig till urinblåsan eller ändtarmen eller spridit sig till organ utanför lilla bäckenet.

(Upp)

Behandlingar

Det finns olika behandlingar vid livmoderhalscancer. Vilken behandling som väljs beror bland annat på i vilket stadium sjukdomen befinner sig och vilken typ av cancerceller som tumören består av.

Kirurgi

I de flesta fall innebär det kirurgiska ingreppet att hela livmodern och omgivande vävnad tas bort, liksom lymfkörtlarna i lilla bäckenet. Detta för att se om cancern har spridit sig dit. Om sjukdomen är mycket begränsad och om kvinnan har en stark önskan om att bevara sin fruktsamhet kan man i vissa fall göra en mindre omfattande operation som kallas trachelektomi. Då tas nästan hela livmoderhalsen bort. Ett så kallat cerklage (en tråd), sätts in för att hålla ihop den förkortade livmoderhalsen. Även i dessa fall tas lymfkörtlarna i lilla bäckenet bort.

Trachelektomi sker med en kombination av titthålsoperation (laparoskopi) och operation via slidan. Det är kvinnor i barnafödande ålder, som har en liten och begränsad tumör och ingen spridning av sjukdomen, som kan vara aktuella för ett sådant ingrepp. Kvinnor som blir gravida efter att tidigare i livet ha genomgått en trachelektomi har ökad risk för missfall eller att barnet föds för tidigt.

Strålbehandling

Ibland kombineras kirurgi och strålbehandling vid livmoderhalscancer. Strålbehandling kan också vara ett alternativ då kirurgi inte är möjlig. Syftet med behandlingen är att de celler som delar sig onormalt snabbt ska skadas och dö, medan de friska, normala cellerna ska klara sig. Vid livmoderhalscancer kan man antingen använda sig av inre eller yttre strålning, ofta används båda. Vid yttre strålbehandling pågår behandlingen bara i några minuter och man behöver inte ligga på sjukhus. Yttre strålbehandling ges fem dagar i veckan under fem till sex veckor. Behandlingen är smärtfri, men kan ge en del övergående biverkningar som diarré, matleda och trötthet.

Vid inre strålbehandling förs en eller flera ihåliga hylsor, så kallade inlägg, in i slidan eller livmodern. Strålkällor placeras i hylsans hålighet. Hylsorna får ligga kvar inne i kroppen och stråla under några minuter till cirka 15 timmar, beroende på vilken teknik som används. Behandlingen sker sängliggande i ett strålsäkert rum på sjukhuset. Efter några veckor kan det bli aktuellt med en ny behandling.

Fördelen med inre strålbehandling är att stråldosen i tumörområdet blir hög, medan de omgivande friska vävnaderna får en betydligt lägre stråldos. Själva strålningen känns inte och strålningen stannar inte kvar i kroppen efter behandlingen. Den kan alltså inte spridas till omgivningen.

Biverkningar av den inre strålbehandlingen är framför allt att slidans slemhinnor kan bli torra och sköra. Täta urinträngningar kan också förekomma. Problemen klingar vanligen av några veckor efter avslutad strålbehandling. Berätta för din sjuksköterska eller din läkare om dina besvär – hjälp finns att få. Det finns receptfria salvor och oljor som kan användas i underlivet.

Cytostatikabehandling

Cytostatika är läkemedel som angriper celler som håller på att dela sig. Olika cytostatika stör cellernas delning på olika sätt, därför kombineras ibland flera olika cytostatika för att få bättre behandlingseffekt.
Behandlingen ges vanligtvis i form av dropp i en blodåder, intravenöst, och kurerna kan vara olika långa beroende på hur långt sjukdomen har hunnit utveckla sig.
Mer om cytostatikabehandling
Om att delta i en forskningsstudie

(Upp)

Livet efter behandling

Varken äggstockar eller livmoder är livsviktiga organ. Kvinnor kan leva ett bra liv utan dem, ett liv där sex och samlag har en naturlig plats. Vad det framför allt handlar om är hur du själv uppfattar din egen kropp samt att du får och kan ta emot stöd från omgivningen.

De flesta kvinnor som får gynekologisk cancer har passerat den barnafödande åldern. Trots det är det naturligt att känna saknad efter sina äggstockar och sin livmoder.

Yngre kvinnor, som fortfarande menstruerar, kan få plötsliga övergångsbesvär när äggstockarna tagits bort, eftersom de då kommer i klimakteriet. Vanliga övergångsbesvär är svettningar, blodvallningar, torra och sköra slemhinnor i underlivet samt humörförändringar.

Även äldre kvinnor kan känna av dessa problem efter behandlingen. Diskutera dina eventuella besvär med behandlande läkare så att du kan få hjälp att lindra besvären.

(Upp)

Orsaker till livmoderhalscancer

Vetenskapliga studier visar att mer än 98 procent av alla fall av livmoderhalscancer orsakas av ett mycket vanligt virus som heter humant papillomvirus (HPV) som sprids via sexuell kontakt. Rökning och upprepade underlivsinfektioner är två viktiga faktorer som påverkar slemhinnan i livmoderhalsen och bidrar till en påfrestning av det lokala immunförsvaret – samt ökar risken ytterligare för en HPV-infektion.

För det mesta brukar en HPV-infektion gå över utan att ge några men, men vissa virustyper (HPV 16, 18, 33 och 45) är förknippade med ökad risk för cellförändringar som kan leda till livmoderhalscancer.

(Upp)

Om HPV-vaccin

Socialstyrelsen har beslutat att vaccin mot humant papillomvirus (HPV) kommer att ingå i det allmänna vaccinationsprogrammet. Från och med 2012 kommer flickor 10-12 år som går i årskurs 5 eller 6 att vaccineras kostnadsfritt med vaccinet Gardasil genom skolhälsovården. HPV-vaccinet är ett förebyggande vaccin som helst bör ges före sexdebuten eftersom humant papillomvirus sprids genom sexuella kontakter.
Mer om HPV-vaccination

(Upp)

Prognos

Tack vare att allt fler kvinnor kommer under behandling på ett tidigt stadium, blir de flesta friska och återvänder till sitt normala liv. Prognosen är sämre om sjukdomen är spridd till andra organ. Men även vid mer avancerad sjukdom går det ofta att hålla sjukdomen under kontroll under en längre tid. Syftet med behandlingen är då att symtomen inte ska inverka på livskvaliteten.

(Upp)

Känslomässiga reaktioner

Att få besked om att man har cancer är svårt, även om man själv har misstänkt det. Det är mycket vanligt att reagera med oro, nedstämdhet och känslor av overklighet. En påfrestande tid för många är när behandlingen är avslutad. Det är inte alls säkert att den förväntade lättnaden infinner sig.

Behandlingstiden kan visserligen vara jobbig, men det betyder åtminstone att något aktivt görs mot sjukdomen. Dessutom innebär den regelbundna kontakten med sjukvården en trygghet för många.
Känslomässiga reaktioner efter cancerbeskedet